Viktiga huvuddrag i Sri Lankas historia

Bekanta dig med Sri Lankas på adresserna
http://fi.wikipedia.org/wiki/Sri Lanka
http://www.srilankatourism.org/

Viktiga huvuddrag i Sri Lankas historia

Sri Lanka är en päronformad ö söder om den indiska halvön. Avståndet från norr till söder är cirka 430 km och öns största bredd är 225 km. Arealen är cirka 60 000 km², något större än Uleåborgs län.

Klimatet är tropiskt. Årsmedeltemperaturen är cirka 27 grader i Colombo-området, 20 grader i inlandet och 16 grader i bergsområdena.

Befolkningen uppgår till cirka 20 miljoner. Av befolkningen är 74 % buddhistiska singaleser, 18 % hinduiska tamiler och 8 % muslimer.

Araberna kallade ön Serendib, portugiserna använde namnet Ceilao, holländarna Zeilan och engelsmännen Ceylon.

Ceylon blev självständigt 1948. År 1972 ändrades landets namn till Sri Lanka, och sedan 1978 är det officiella namnet Demokratiska socialistiska republiken Sri Lanka.

De tidiga skedena

Singaleserna började flytta från norra delar av Indien till Sri Lanka från 600-talet f.Kr. Tamiler började flytta från södra Indien till ön från 400-talet f.Kr. Av Veddah-folket, som anses vara öns ursprungsbefolkning, finns i dag kvar endast några hundratal.

Anuradhapura-perioden, från 400-talet f.Kr. till början av 1000-talet e.Kr.

Under denna period fanns flera kungadömen vid olika tidpunkter. Kungariket Anuradhapura var det mäktigaste och mest långlivade.

Buddhismen spreds till Sri Lanka på 200-talet f.Kr. och samtidigt utvecklades skrivkunnigheten.

De mäktiga kungarna i Anuradhapura lät bygga tiotals konstgjorda sjöar för konstbevattning. Kungariket utsattes ständigt för angrepp från både indiska kungadömen och singalesiska och tamilska kungadömen på Sri Lanka.

Polonnaruwaperioden, från 1000-talet till 1200-talet

Anuradhapura övergavs när kung Vijayabahu I, på grund av de återkommande angreppen, beslöt att flytta sitt styre till öns centrala delar, till en plats där gamla färdvägar korsades. Där lät han bygga en mäktig stad, av vilken endast ruiner återstår i dag.

Polonnaruwa var ett betydande centrum i endast två århundraden. Därefter följde två århundraden av splittring, då fem kungadömen konkurrerade om makten.

Den portugisiska kolonialtiden, 1505–1656

Lissabon var på 1500-talet centrum för den europeiska kryddhandeln. Portugal eftersträvade peppar, kanel och andra kryddor. Genom att bygga befästningar längs öns kuster och med hjälp av sin flotta tog portugiserna kontroll över kryddhandeln.

I inlandet behöll de olika kungadömena sin självständighet.

Den holländska tiden, 1656–1796

På 1600-talet blev Amsterdam centrum för Europas kryddhandel. Det nederländska Ostindiska kompaniet skaffade sig baser och områden för att kontrollera kryddhandeln.

På Sri Lanka kontrollerade holländarna kustområdena och kryddhandeln, men lyckades inte underkuva det mäktigaste kungadömet, Kandys kungarike.

Kanel och andra kryddor samt elefanter till Indien var de viktigaste exportvarorna. Ris och textilier var de viktigaste importvarorna.

Den brittiska tiden, från början av 1800-talet till självständigheten 1948

Under den franska revolutionens omvälvningar tog England över de nederländska kolonierna. Från 1815 stod hela Ceylon, som engelsmännen kallade ön, inklusive Kandys kungarike, under brittisk kontroll.

På 1830-talet började brittiska kolonister komma till landet, när den brittiska administrationen hävdade att lokalbefolkningen inte hade någon tydlig äganderätt till de marker där de bodde. Kolonisterna grundade plantager för kaffe, kanel, gummi och kokosnötter.

Storbritannien byggde upp en fungerande infrastruktur, ett vägnät, järnvägar och lokal förvaltning, skapade ett skolsystem och införde engelskan som förvaltningsspråk samt kricket som sport.

På 1870-talet förstörde en virussjukdom kaffeodlingarna, men i stället började man odla te. Över en halv miljon tamiler hämtades från Indien som arbetskraft till teplantagerna i bergsområdena.

Självständighetstiden från 1948

Nationalismen började utvecklas före första världskriget och självständigheten blev ett faktum under andra världskriget. Till en början var Sri Lanka medlem av Brittiska samväldet.

I slutet av 1950-talet överfördes utrikeshandeln till statlig kontroll och banker och stora företag nationaliserades.

Redan på 1950-talet började en konflikt om språket. Engelska var förvaltningens språk, trots att endast omkring 5 % av befolkningen talade engelska.

År 1960 blev Sirimavo Bandaranaike premiärminister, världens första kvinnliga premiärminister. År 1961 blev singalesiska nationalspråk, och tamilerna ansåg sig diskriminerade. Därmed hade enligt många ”Pandoras ask” öppnats.

I början av 1970-talet slogs ett kommunistiskt revoltförsök ned med stor brutalitet. I mitten av 1970-talet inledde radikala tamiler våldshandlingar, som regeringen svarade på med repressalier.

I slutet av 1970-talet mildrades nationaliseringspolitiken: statliga subventioner minskades, rupien devalverades, turismen fick stöd och vägen öppnades för utländska investeringar. Detta ledde till ökad ekonomisk aktivitet och tillväxt inom den internationella turismen.

Det tamilska språket fick status som nationalspråk, men tamilerna var inte längre nöjda med detta. Den radikala delen började kräva en självständig stat i öns norra och nordöstra delar.

Inbördeskriget

I mitten av 1980-talet ökade våldet. Mord, massakrer och, som svar på dessa, förekom omfattande repressalier mot civilbefolkningen.

År 1987 skickade Indien trupper till Sri Lanka för att försöka stabilisera situationen. Trupperna drogs tillbaka tre år senare utan att någon varaktig lösning hade uppnåtts.

År 1991 dödades Indiens premiärminister Rajiv Gandhi av en kvinnlig tamilsk självmordsbombare. Sri Lankas president Ranasinghe Premadasa mördades 1993.

Från mitten av 1990-talet fortsatte striderna i norr om kontrollen över Jaffna och de omgivande områdena. Den radikala tamilska rörelsen LTTE, de så kallade tamilska tigrarna, försökte kontrollera dessa områden som en separat del av Sri Lanka.

Under 2000-talet förekom perioder av vapenvila, där Norge fungerade som medlare, men vapenvilorna höll inte.

År 2005 valdes Mahinda Rajapaksa till president. Han sade att han skulle besegra det tamilska motståndet.

Från 2007 pågick kontinuerliga strider i norr mellan regeringens styrkor och de tamilska tigrarna. Tamiler bosatta i Europa och Kanada samt Indien, särskilt delstaten Tamil Nadu med över 40 miljoner tamiler, gav stöd till tamilsidan.

Under 2008 började regeringens styrkor få övertaget och det område som kontrollerades av de tamilska tigrarna krympte.

I början av 2009 var det område som kontrollerades av de tamilska tigrarna omringat och i maj avslutades kriget. Tamilska soldater och även civila samlades i interneringsläger, dit FN:s hjälporganisationer och västerländska journalister inte hade tillträde. Regeringen sade att den själv tog hand om lägren och skulle avveckla dem så snart de tamilska soldaterna hade identifierats.

Öns norra delar var fortfarande delvis ett tidigare krigsområde, där tillträdet var begränsat. Även utlänningar kunde få tillstånd att resa dit, men journalister kunde möta svårigheter. Det fanns många minor i terrängen, vilket begränsade möjligheterna att röra sig fritt. FN hade inte fått regeringens tillstånd att skicka observatörer för att undersöka interneringslägren.

Tiden efter kriget

Efter segern ändrade parlamentet konstitutionen så att presidenten kunde sitta flera mandatperioder. Därmed fick president Mahinda Rajapaksa, som hade lett landet till seger i kriget, möjlighet att kandidera för en tredje mandatperiod.

Sri Lanka hör till de länder som brukar beskrivas som starkt präglade av korruption, och nepotism, det vill säga att släktingar gynnas, har varit ett återkommande problem.

Efter kriget har turismen återhämtat sig och skapar arbete och försörjningsmöjligheter, särskilt i kustområdena. Detta märks tydligt även i Hikkaduwa, dit flera finländska researrangörer tar turister på gruppresor.

Vanliga människors liv har påverkats av den ökande inflationen. Priserna har stigit betydligt, medan lönerna har ökat mycket långsammare. Situationen är svår för fattiga familjer med fadderbarn, vars små inkomster inte alltid räcker ens till de mest grundläggande livsmedlen.

I den södra delen av ön, där de finländska fadderbarnen finns, har människor kunnat leva relativt fredligt under 2000-talet.

Utbildningsrådet Osmo Lappalainen (12/2009 och 07/2011)